Ridterapi

I Sverige används Ridterapi i många olika syften, både när det gäller kroppsliga och själsliga problem. Det gemensamma är att det är Hästen som hjälper människan att må bättre. Ridterapi är en helhetsorienterad behandling som bygger på neurofysiologiska grunder och som kan hjälpa människor i alla åldrar och med olika särskilda behov. Eftersom det är ridterapeutens grundprofession som ger riktlinjerna för verksamheten så är inte ridterapi en enhetlig behandlingsform utan den kan hjälpa till inom en mängd olika områden. Vanligast är att man som terapeut har en bakgrund som sjukgymnast, arbetsterapeut, psykolog, psykoterapeut eller utbildning inom olika diagnoser/funktionshinder m.m. Man kan välja att arbeta rent fysiskt (sjukgymnast) eller rent psykiskt (psykolog/psykoterapeut) eller, vilket jag anser som mycket effektivt, en kombination av båda. Målet med ridterapi är att förbättra patientens situation i största allmänhet, att påverka hans fysiska, psykiska och sociala problem samt funktionshinder positivt. I ridterapi är människan med hela sin kropp, tankar och känslor i kontinuerlig sensorisk, motorisk och emotionell växelverkan med terapihästen och dess levnadsmiljö. Flera studier visar att terapeutisk ridning hjälper till att reglera fysiska och psykiska spänningar samt reducerar ångest. Självkänslan förbättras och patienten får större möjligheter att ta ansvar och kontroll över sin egen situation. Dokumenterade fysiska resultat är träning av balans, styrka, stabilitet, ledrörlighet, koordination, muskelstyrka och muskeltonus. Psykosociala vinster kan vara ökad självtillit, förbättrad koncentration, uppmärksamhet och rumsmedvetenhet samt ökade sociala och kognitiva färdigheter. En annan stor vinst är ökad kroppsmedvetenhet. Ridterapi är att kommunicera med hästen och att vara dess ledare. Det kan ske från marken eller från hästryggen. Syftet är att främja kommunikationen mellan sig själv och hästen vilket gör det lättare att senare kommunicera med andra. Inom ridterapi används ofta termer som ”hästassisterad” eller ”hästunderstödd” terapi vilket visar på den begränsade förståelsen för hästens terapeutiska styrka. Detta utgår från att någon annan är terapeut och att hästen endast ”assisterar” men tvärtom så är det hästen i sig som är den överlägsne terapeuten. En tränare, psykolog, sjukgymnast eller liknande kan i bästa fall bara agera vägvisare och i värsta fall står han/hon bara i vägen för den terapeutiska kraft som hästen, hästhållningen och ridningen har.